Vad är meningen egentligen?
Som grund för mina slutsatser gällande livet och dess mening ligger i mångt och mycket min förståelse för vad jag kunnat konkludera av det jag funnit om Gud, Kärlek och döden. Guds existens är för mig vetenskapligt och erfarenhetsmässigt bevisat såsom en ofrånkomlig sanning. Den ökande förståelsen för hur Kärlek undantagslöst ligger till grund i allt vad Gud har skapat, gjort, skapar och gör likaså. Likväl att vi alla är Guds barn och därigenom syskon.
Genom att Gud skapat oss som en gåva ur en osjälvisk Kärlek och inte har några krav på tacksamhet eller återbördad kärlek från oss, så har vi fått den fria viljan. Eftersom vi är älskade får vi själva välja. För hur vore det om Gud skulle ha skapat oss utan egen vilja huruvida vi skulle besvara kärleken eller inte? Om vi alla hade varit programmerade och hårdkodade till att älska Gud tillbaka såsom hon älskar oss, hur mycket vore den återbördade kärleken värd? När man inte har något eget val? Vore det ens Kärlek? Nej sannolikt inte. Gud skulle haft en samling nickedocks-robotar som skulle gå dit handen pekar. Utan fri förmåga till att uttrycka Kärlek från djupet av sitt hjärta och i kulturellt och konstnärligt uttryck. Gud älskar oss högre än så. Även om hon hoppas på gensvar är det inget hon kräver. Hon vet att det kommer när vi nått en tillräcklig förståelse och insikt. När vi kommer till en förståelse för hur vackert och kärleksfullt hela skapelsen i alla dess aspekter är skapad, samt hur vi har fått en fri vilja att välja hur vi vill göra i den och med den. Till en förståelse för hur Kärleksfull Gud är och hur han ger oss allt det vi behöver, bara vi väljer att ödmjukt omfamna det.
Vi är alla unika, med en kombination av personlighetsdrag, talanger och drivkrafter som ingen annan har på precis samma sätt. Vi är älskade för dem vi är, med förhoppningen att vi ska komma till att till slut vara dom vi är. Meningen med livet, så långt som jag ännu kommit att förstå det, är att vi ska komma till att individualiseras och förstå vilka vi är, för att sedan ha möjligheten att öka vår förståelse för Kärlek, Sanning och Ödmjukhet, så att vi kan välja att bli dom vi är ämnade att vara, om vi vill. Men det viktigaste är nog gåvan i möjligheten att ta till oss och ta emot Guds Kärlek, för att kunna uppleva all lycka som finns förberedd för oss. När och om vi önskar.
Livet och skapelsen är så inrättad för att undervisa oss om Kärlek och värdet av att leva i harmoni med Kärleken. Det finns massor att lära sig av runt omkring oss, bara vi är ödmjuka och nyfikna nog att se det och ta det till oss. Inte bara i det fysiska livet, utan även när vi är i andekroppen och inte längre befinner oss i den fysiska kroppen, så kan vi lära oss och utvecklas. Mycket av smärtan, svårigheterna och motgångarna vi möter kan vi även lära oss av.
Lyckan, Kärleken och synden
Kärlek är även ett inslag som är viktigt i allt skapande och som påverkar hur utfallet blir. Om man älskar trädgårdsskötsel blir tomten en annan, än om man gör det av tvång eller skuld. Maten blir en annan om man älskar att laga den, även om den kan bli god ändå, än om man lagar mat av plikt eller tvång. Om man älskar att pärla blir pärlplatta en annan, än om man gör det i ett måste för att få tyst på fröken. Så Kärlek är nog den viktigaste aspekten ur vilken skapelsen är skapad.
Om man tänker sig Lyckan som en singulär punkt att sträva mot, där det finns lycka och Kärlek. Målet med livet helt enkelt. En punkt vi alla är olika långt ifrån, beroende på hur mycket känslomässiga sår, felaktiga föreställningar och disharmoni vi bär på, som vi ännu inte befriat oss från tyngden av. Då är vi alla olika långt ifrån den punkten av lycka utspritt längs en tänkt linje. Men så har vi ju alla olika bakgrund och olika kombinationer av känslomässiga sår, så vi kommer nog dessutom mot lyckopunkten från olika håll, snarare än längs samma tänkta linje. Så då blir istället en piltavla en bättre bild för att gestalta det, än med en och samma linje. Så tänk dig en piltavla med absolut Kärlek och Lycka i mitten. När vi närmar oss mittpunkten kommer vi även samtidigt närmare varandra, ju längre ifrån mittpunkten vi kommer dess längre isär från varandra kommer vi. Kärlek känns således knutet till närhet och avstånd från kärlek innebär mer separation och längre avstånd.
Om man tänker sig cirkeln såsom en piltavla, kanske med olika nivåer av avstånd utmarkerade dessutom, så är missen utanför Lyckopunkten det som är Synden. Just ordet ”synd” kommer från hebreiskan och betyder ”att missa målet”. Helt enkelt missen av det som är precis i målpunkten. Men det finns inget skamligt, ovärdigt, nedlåtande, förargande eller bestraffningsvärdigt i synden egentligen. Det är något som vi fått för oss att det skulle vara. Gud förväntar sig inte att vi ska vara perfekta direkt utan att få göra några misstag, mer än vi kan förvänta oss det av våra barn. Kan vi förvänta oss att våra barn ska träffa mitten direkt, utan att få göra några missar? Utan att någonsin få några konsekvenser att lära sig av? Såklart inte, och Gud förstår det än bättre än vi förmår förstå. Så varför har vi en sån fördömande syn på synden egentligen, och sån ovälkomnande syn på kärleksfullt lärande konsekvenser?
Det som hjälper oss att lära oss att hitta till mitten är våra misstag, eller kanske ännu mer konsekvenserna av våra misstag. Även våra lyckoträffar och då vi lyckas medför positiva och lärande konsekvenser. Så oavsett om vi träffar eller missar, är det ordnat så att vi kan lära oss av det. Så det finns något kärleksfullt i allt du drabbas av. Det visar vägen till målet. Även den minsta miss från målet medför konsekvenser, så att även en liten disharmoni med den Kärlek som skapelsen är skapad i, medför ett obehag i direkt proportion till hur stor missen, eller disharmonin, är. Men ju närmare målet vi kommer, och ju mer i harmoni med Kärlek vi kommer, dess mer Lycka får vi uppleva.
Snögubbar i snölandet?
Precis som vi egentligen är skapade att leva i harmoni med den Kärlek vari skapelsen är skapad, kan man tänka på det som att vi vore snögubbar skapade för att leva i en vackert snölandskap. Så länge vi är i harmoni med snön och kylan så mår vi bra. Men när vi kommer ur harmoni med kylan och kommer utanför, ut i värmen, så börjar vi drabbas av den disharmoni i proportion till hur stor disharmoni vi är i. Om vi som snögubbar är långt ute i värmen och solen så får vi jätteont och smälter, men om det är lite småvarmt påverkas vi lite av det och smälter lite grann. Det finns inget strängt fördömande eller bestraffande i det egentligen, utan är ett sätt att visa oss tillbaka till det vackra snölandet som vi kan få vara lyckliga i. Om vi vill. Men hur skulle vi hitta tillbaka dit utan karta och kompass om det inte gjorde mer ont ju längre vi var ifrån? Ja liknelsen kanske inte är den bästa men kanske kan visa lite hur jag tänker. Magnetism och frekvensresonans kan även ge ledtrådar tror jag, likaså gummisnoddar kanske. Så att smärtan vi upplever blir större ju mer vi är i disharmoni och ur resonans med Kärleken. Ju längre ifrån vi är desto mer påverkas vi av det.
Jag tror livet försöker visa oss tillbaks till att vår själs toner sjunger i resonans med Kärlek, i alla dess olika toner. Vi kan vara i olika samklang och i olika nivå av harmoni på dess ofattbart många olika områden, precis som i olika nivåer av disharmoni på dess olika områden.
Om vi inte hade smärtan som vår guide som följd av våra missar utanför den absoluta perfektionen, ja hur skulle vi då kunna hitta rätt?
Om Harmoni, Arter, Miljö och Konsekvenser
Vi kan se många exempel omkring oss, på att harmoni mellan omgivning och väsen (djur, människor, växter) som lever i symbios påverkar hälsa och mående. Alla olika arter påverkas i olika omfattning av miljön och i vilken utsträckning det finns harmoni mellan miljö och behov. Vid disharmoni mellan miljön och behov blir det konsekvenser därefter. En vindruvsranka producerar mindre frukt på våra breddgrader, då förutsättningarna här inte är lika optimala. Olika växter och djur blir mindre levnadskraftiga och till sist dör, när disharmonin blir allt för stor. Vi människor kan i större utsträckning anpassa våra fysiska förutsättningar till att bättre kunna klara klimatet vi är i. Om vi lever under extrema väderförhållanden kan vi anpassa vår klädsel därefter bland annat. Vi människor påverkar och skapar vår omvärld på ett annat sätt än vad andra arter kan. Så för oss är det mer det känslomässiga (själsliga) tillståndet i disharmoni eller harmoni som påverkar oss och ger oss konsekvenser, snarare än det fysiska tillståndet.
Vårt känslomässiga tillstånd och dess nivå av harmoni med hur omvärlden är skapad, påverkar inte bara hur vi upplever vår omvärld utan även vår fysiska hälsa. Hur vi känner påverkar både hur vi upplever vår omvärld och kan även ge, bland annat, psykosomatiska besvär. Djur som upplever disharmoni eller någonting annat än optimala förhållanden kan ofta påverkas menligt av det och magra av, bli sterila eller utveckla sjukdomar. Samma princip, som vi kan se överallt omkring oss, gäller sannolikt även för oss. Vi påverkas när vi är i ett tillstånd som är ur harmoni, vars påverkan beror av hur långt ur harmoni vi är.
Det här upplever jag som ett kärleksfullt sätt att visa oss till optimala förhållanden. För om avvikelserna inte skulle ge tydliga konsekvenser, skulle vi aldrig hitta optimala förhållanden. Ofta blir vi bekymrade, rädda, ledsna eller arga för konsekvenserna vi möter, men konsekvenserna är ju inget straff. Dom är ledtråd och hjälp
Människan har mycket större möjlighet att påverka sin omvärld. Om vad vi skapar inte skulle ge direkta konsekvenser, skulle vi inte märka när vi är ur harmoni med optimala förhållanden. Vilket jag upplever, är Kärlek.
Relaterat till synd och straff
Som jag kommit att förstå det är synden egentligen endast att missa målet av perfektion. Att göra ett misstag helt enkelt. Misstag gör vi alla och kan vara en viktig del av att lära oss. Det som ger möjligheten till lärdom är misstagets konsekvenser, annars skulle vi ju inte kunna lära oss något alls. Så som jag ser det har själva begreppet synd för många fått en koppling till att vara något skamligt, förbjudet och som förtjänar straff, helt i onödan. För mig är det inte det som det handlar om. Det handlar om att göra misstag och ha möjligheten att lära sig av deras konsekvenser. Sen kan naturligtvis lära sig mycket av att lyckas också och konsekvenserna som det medför. Men det är inte egentligen straff och belöning, morot eller piska, utan bara direkta konsekvenser som är kärleksfullt vägledande. Konsekvenser som även beror på avsikt och insikt i samband med misstaget.
Så vad är målet då? Som vi ibland missar? Som jag ser det att vara i harmoni med optimala förhållanden som sjunger i samklang med vad omvärlden är skapt för (men som de inte är idag). Optimala förhållanden som vi närmar oss via Kärlek, Sanning och Ödmjukhet. När vi missar dessa optimala förhållanden och är ur harmoni med dom, så mår vi sämre av det och även vår omgivning.