Något av det farligaste vi kan göra, när vi väl inser att Gud finns, är att anta att religionen, i allt, har rätt om Gud
Människor är inte ofelbara. Det borde vi inte förvänta eller kräva av religiösa ledare heller. Och definitivt inte skylla människornas tillkortakommanden och missuppfattningar om Gud, som om det vore Guds fel.
Olika religioner uttrycker olika teorier och upplevelser av hur omvärlden och Gud är, och om hur allting hänger ihop. Någonstans behöver vi vara medvetna om att det är teorier som är utformade av människor baserade på deras upplevelser filtrerade genom deras förutfattade meningar, känslomässiga tillstånd och förförståelse. Att tro, förvänta eller kräva att dessa människor skulle vara något annat än just människor, med möjligheten att faktiskt ibland göra fel, vore orättvist både mot oss själva och de vi bedömer. Även om dessa människor har fått gudomlig inspiration ovanifrån, färgas deras upplevelse säkert av deras känslomässiga tillstånd och kulturella trossystem. Vore inte det bästa då att gå direkt till källan, själv skapa sig en relation med Gud direkt istället, och ödmjukt fråga om vad som faktiskt är sant? Då i en ödmjuk medvetenhet om den egna begränsningen i egna förutfattade meningar och socialt konstruerade trossatser och föreställningar, kombinerat med egna känslomässiga kvarvarande sår?
Det religiösa perspektivet kontra det vetenskapliga
Det finns likheter mellan vetenskapen och religionen känner jag. Båda har etablerat sin fasta syn på hur man ska se på verkligheten och har ganska fasta ståndpunkter som man inte gärna ser bortom. Religionen har tenderat att blunda för vetenskapliga fakta och framsteg och vetenskapen i sin tur blundar lika mycket för allt som kan anses ha kopplingar till något som helst av spirituell natur. Detta när sanningen förmodligen är en kombination av vad vi faktiskt kan mätbart bevisa och det vi kan uppleva med våra sinnen, även om det sinnliga inte är direkt mätbart med dagens medel. Det vetenskapliga perspektivet har sin nytta och relevans, men även sina begränsningar. Så gäller även för religionen. I det religiösa perspektivet kan finnas mycket inspiration till reflektion, men det finns även en risk för låsning i synen på omvärlden, om man inte ödmjukt inser att vi alla är människor som inte är självklart felfria. Så även instiftare av religioner.
Sen är instiftare av religioner säkerligen ovanligt sökande och filosoferande till sin natur och kan ju ha en del rätt i de slutsatser som dragits, men det är nog dumt att anta att allt vore en absolut sanning. Speciellt utan att fråga den som verkligen står bakom och vet. Den främsta källan till kunskap känner jag finns i Gud, inte hos medmänniskor som ju inte är mer ofelbara än vad vi själva är. Medmänniskor kan vara en god källa till inspiration och reflektion, oavsett från ett religiöst eller vetenskapligt perspektiv, och ju mer inspiration dess bättre underlag för beslut och förståelse, men inte som källa till den absoluta sanningen. Den finns hos Gud.
Det religiösa kan vara ett bra verktyg till ökad förståelse, men som med alla verktyg beror nyttan eller skadan på den som använder det. Som att en hammare kan göra mycket nytta, kan den även göra stor skada i fel händer.
Hur kan religion vara till hjälp?
Religionens främsta styrka som jag ser det är i form av källa till inspiration och eftertanke, som ett filosofiskt underlag när det kommer till moral, kärlek och sanningar,
Kristendomen har en stor del i västvärldens framgång, utveckling och utformning över tid i allmänhet. Max Weber, en av de största klassiska tänkarna inom sociologin, menade att protestantismen orsakade förutsättningarna för dagens dominerande kapitalistiska system i västvärlden idag. Så utan kristendomen hade sannolikt samhället sett väldigt annorlunda ut. Som religion har Kristendomen bidragit till att sprida inspiration till tankar om kärlek och moral som kan vara uppbyggande och positiva och har bidragit mycket i hur västvärldens samhälle ser ut idag. På gott och ont. Många religioner betonar vikten av upprätthållen moral i relation med medmänniskor för solidarisk nytta för medborgarna. Buddismen till exempel betonar sympati, vänlighet och medkännande, och att individen själv är ansvarig för sitt eget lidande. Kristendomen, i den senare halvan, betonar vikten av att älska sin fiende, att ”vända andra kinden till” och att det är dumt att döma andra människor överhuvudtaget. Inom Islam pratas det om värdet av medmänsklighet med alla medmänniskor och att hjälpa fattiga är viktigt. Något som är vanligt förekommande i många religioner, som dom stora världsreligionerna och även hos många filosofer i övrigt, är ”den gyllene regeln” om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Även satanismen förespråkar vänlighet till de som förtjänar den och respekt för individens individualism och den fria viljan, att man inte ska stjäla eller skada barn och djur och att man inte ska vara andra människor till besvär. I alla fall om man tittar på LaVey-satanismen som är mycket av grunden och den som jag bekantat mig med. Det som jag känner är kärleksfullt inom satanismen är fokuset på individualismen och respekten för den fria viljan vilken jag känner är viktig, att det inte finns några måsten, egentliga krav eller något fördömande. Men det finns även ingående destruktiva bitar där man förespråkar förgörandet av de som inte respekterar den egna individualismen, att ”ge igen” och hämnas oförrätter och fritt strävande efter att infria sina egna syften även om det går ut över någon som anses förtjäna det.
Så länge man inspireras av religion som underlag för eftertanke och reflektion, men väger relevans och sanningshalt med villkorslös Kärlek som mätsticka, så känner jag att religionen kan göra mycket nytta och vara till stor hjälp.
Hur kan religion vara till skada eller risk?
Risken ligger i mångt och mycket att man accepterar och fastnar i etablerade tankemönster som kan vara felaktiga och till och med skadliga, utan att man ifrågasätter eller reflekterar över relevansen och riktigheten i det ur ett kärleksfullt medmänskligt perspektiv och sätter det i ett större sammanhang. Som jag upplever det sprider även många religioner rädslor. Rädslor som för bestraffning, oliktänkande och annat. Rädsla upplever jag som något av motsatsen till Kärlek och sanning, så i ambitionen att sprida budskapet om Kärlek och vikten av dess betydelse i våra liv, i strävan efter lycka och optimering av livet, blir det kontraproduktivt att göra det med hjälp av rädslor.
Religion verkar ofta kunna användas av individer som ett verktyg för att kunna uppnå sina själviska syften. Ibland med motiveringen att ändamålet helgar medlen för mänsklighetens väl och att syftet är gott, där man tyvärr sätter sig själv att avgöra vad som är det rätta för andra, i andra fall helt enkelt för att befästa sin egen maktposition och tillvarata egna intressen. Det kan ske genom olika former av manipulation, kontroll, förtryck, krigföring, desinformation och vilseledning. I sådana omständigheter tenderar aktörerna att enbart fokusera på de delar av religionen som stödjer och motiverar den egna agendan, utan att kanske titta på den egentliga helheten. Ett sorgligt exempel på det är de kristna korstågen, eller där protestanter och katoliker slår ihjäl varandra på grund av sina olika tolkningar av en religion som föreslår att man ska älska sin nästa. Sorgligt även att man vid sådana tillfällen använder Gud som ursäkt för sitt dåliga beteende och illa behandling av sina medmänniskor och som medel för att uppvigla medmänniskor till illgärningar mot andra. Sorgligt även att de drabbade av dessa illgärningar, även de, skyller religionsutövarnas missgärningar på Gud, trots att Gud egentligen inte har ett enda dugg med saken att göra.
Som jag känner det har människans religioner gett en orättvis bild av Gud. En bild färgad av människans känslomässiga och själsliga tillstånd och bristande förståelse för sin omvärld. En tråkig konsekvens av destruktiv användning av religion där man skyller sitt kärlekslösa beteende på Gud, är att många människor drar slutsatsen därav att i så fall kan Gud inte alls finnas, eftersom religionen uppenbarligen inte uppträder moraliskt och kärleksfullt. Eller att den Gud som porträtteras av religionen vill man inte ha något alls med att göra. Båda dessa slutsatser som följd av en destruktiv användning av religion skadar möjligheterna för en öppen relation med Gud för dom berörda.
Vidare sprider religionerna, i de delar de inte överensstämmer med sanningen såsom Gud ser på den, villfarelser och övertygelser som inte ifrågasätts och som både skadar relationen med Gud och vår möjlighet att se livet och efterlivet såsom det egentligen är och var tänkt.